En liten rant

oktober 26, 2019 Av Baka Sockerfritt

Nu känns det faktiskt som om vardagen stabiliserat sig i alla fall liiiite. Från en tsunami till ett litet stormande hav skulle jag säga. Och vet ni (nu kommer jag givetvis jinxa det hela men jag får helt enkelt ta risken) men både förra veckan och denna (fyra dagar per vecka) gick båda barnen på förskola! Det har i princip inte hänt sedan innan sommarlovet. Finns det kanske ändå lite hopp om att kunna jobba en tillstymmelse till en normal arbetsmängd? Känns härligt!

Jag har gått och tänkt på en sak som jag undrat om det passar in att skriva här. Och efter lång tid av velande känner jag att det är väl bara att hoppa över texten om man som läsare varken har barn eller inte är sugen på att läsa något som inte är relaterat till bakning.

Jag lyssnade på en podcast för någon vecka sedan där en av de två kvinnorna (som också båda är mammor) berättade att det varit väldigt tufft i livet då hennes minsta barn vaknade typ tre gånger varje natt (plus ytterligare två gånger innan hon ens lagt sig), bara åt makaroner och krävade mycket, mycket uppmärksamhet. Den andra mamman försökte ge en hel del förslag, men exempelvis är det lättare sagt än gjort för barnet att sluta äta gluten om det enda hen äter i princip är pasta och bröd.

Hur som helst var mamman efter två år av detta helt slut, hade svårt att ta sig till saker/göra aktiviteter med barnet, medan den andra mamman hade barn där alla åt hur bra som helst, sov och till och med kunde underhålla sig själva. Olika livssituationer som också gav olika sorters liv, vardag och måenden! Och vet ni? Det kändes så jäkla skönt att höra det och komma till den insikten att det FAKTISKT ÄR OKEJ och till och med det som ibland känns tabu att säga – vissa barn är faktiskt mer krävande än andra (och det är förstås inget fel på det). Vissa barn behöver så mycket uppmärksamhet i perioder i livet att föräldrarna inte kan laga mat, gå på toa, städa, handla mm om inte en tv/mobil är inkluderad (eller knappt ens då). Och givetvis älskar man sitt barn ända bort till universums gräns och tillbaka, men det kan faktiskt få vara h*lvetes j*kla skitjobbigt ändå.

När man endast ser typ 1 person i sitt flöde på Instagram som öppet skriver hur jobbigt det kan vara, medan alla andra har matchande kläder med sina barn, åker timslånga resor med dom (hur är det ens möjligt?????) och kanske till och med går på resturang (OCH FÅR ÄTA), då kan jag känna mig lite annorlunda och minst sagt konstig. Här sitter jag och orkar max ta mig den tjugo minuters långa promenaden till ett köpcenter. Att ens tänka tanken på att åka buss själv med barnen (gå till bussen, vänta på bussen, SITTA på bussen i flera minuter) kan ge mig lite ångest. Att äta middag i lugn och ro har jag gjort några få gånger på 4,5 år – och dessa har jag sannerligen inte varit med barnen.

Jag har som tur är hela tiden varit snäll mot mig själv och alltid vetat att jag gör mitt fullständiga yttersta. Gjort allt jag kan. Men det har också gjort mig helt slut. Att då till 98% få kastat i ansiktet hur härligt och puttitnuttit det ska vara med småbarnsåren känns ungefär lika roligt och uppmuntrande som att rulla sig i koskit.

Och summan av kardemumman av hela den här oändligt långa texten är att podcasten jag nämnde i början fick mig att tänka ytterligare ett steg.

Kanske är det som sagt så att vissa barn bara är mer krävande.

Och kanske går det bara inte då att njuta av dom uuuuuuunderbara småbarnsåren hela tiden när man inte får sova, aldrig sitta ner, tappar aptiten, inte hinner träffa vänner, stressar så att man ibland glömmer bort hur man låser en dörr etc etc etc.

Men kanske har jag haft fel när jag tänker att “jag inte är gjord för föräldrarollen”.

Kanske är det bara för vissa en SATANS SJUHELSIKES JOBBIG TID! Och det av helt rimliga anledningar.