Förlossningsberättelse (del 1)
Familjen är nu alltså uppe i fyra familjemedlemmar sedan lilla A kom till oss i söndags. Här nedan skriver jag i relativt korta drag hur förlossningen gick till. Jag delar.. Läs mer
Familjen är nu alltså uppe i fyra familjemedlemmar sedan lilla A kom till oss i söndags. Här nedan skriver jag i relativt korta drag hur förlossningen gick till. Jag delar upp berättelsen i två delar, och detta är första delen. Av förklarliga skäl är det ett mer intimt inlägg än normalt, och det är ju bara att scrolla vidare för de som inte är intresserade!
—
I fredags den 28:e juli var jag beräknad, och i och med att Vincent kom fyra dagar innan BF trodde jag nog att förlossningen skulle ha startat tidigare. Samtidigt kände jag ingen större stress, utan var ganska nöjd med att vara gravid och riktigt få längta efter vad som komma skulle!
På natten mellan lördag och söndag vaknade jag halv två av en “liten smäll” i magen. Jag var dock tveksam över vad detta kunde vara. Var det Vincent som råkat sparka till mig? Eller kunde det vara vattnet som gått (det knäpper till när vattnet går)? Jag går upp och försöker känna efter. Jag tror mig kunna känna att det rinner lite, lite, men jag är långt ifrån säker. Men Vincent var det som om en liter bara forsade ut, så där hade det inte varit några som helst tveksamheter.
Vincents förlossning gick väldigt snabbt. Vattnet gick vid 18, värkarna startade 1-2 timmar efter, och han var ute innan 23. Därför var jag rädd att denna skulle gå så snabbt att vi skulle få kort om tid att hinna in till sjukhuset. Men eftersom jag faktiskt inte visste om vattnet gått och jag ännu inte kännt av några värkar, bestämde jag mig för att lägga mig en stund och fortsätta känna efter. Efter några minuter går vattnet “på riktigt” och jag hoppar ur sängen så snabbt som en höggravid kvinna kan hoppa ur en säng. Nu var jag i alla fall 99,99 % säker på att vattnet gått. Jag väcker Artur. Som tur är sover Vincent vidare.
Jag börjar fixa i ordning och börjar också känna en svag smärta i ryggen. Värkarna hade redan börjat. Jag ringer in till SöS och vi kommer överrens om att så fort värkarna kommit igång mer på riktigt ska jag ringa in igen. Så länge ringer vi in min mamma som ska passa Vincent över natten. Jag klockar värkarna som på en gång är regelbundna och kommer med ca 2,5 minuters pauser och är drygt 1 minut långa. Och det börjar värka rejält! Jag ringer SöS som säger att jag är välkommen in. Så skönt att jag fick plats!
Strax efter att Vincents mormor har kommit, kommer också vår taxi. Klockan är då 03. Det är inte så roligt att sitta i en bil medan man har värkar kan jag tala om. Speciellt inte när det skakar och guppar. Väl framme känns det så mycket att jag måste hålla i mig under värkarna. Jag gissar att personalen på SöS förstår att jag snart ska föda, för jag får direkt komma till ett förlossningsrum (och inte till ett undersökningsrum). Jag blir snart undersökt och det visar sig att jag redan är fullt öppen!
