Men min tid då?

september 11, 2016 Av Baka Sockerfritt

Alltså den senaste veckan (eller egentligen över en månad om jag sa vara helt ärlig), har kanske inte varit topp nummer ett i mitt liv av veckor (månader). Om vi nu fokuserar på den senaste veckan har Vincent varit sjuk, vilket i sig har varit en anledning till oro. Artur fick till exempel gå ut (okej, cykla) klockan två på natten för att köpa barnalvedon då vår tidigare för det första tog slut, och för det andra av någon anledning inte fungerade (löste knappt upp sig, och verkade heller inte ge resultat). Sedan har sjukdomen gjort att vi fått sova mycket sämre än normalt och att tiden mellan det att Vincent somnar för kvällen (“somnar för kvällen”, ha, I wish) och den tiden då Artur och jag lägger oss, inte är direkt fridfull. Varje kväll vaknar Vincent flera, flera gånger, och det är ofta så att vi (läs: till 85% jag, eftersom V inte vill vara hos sin pappa just då) fått ha honom i famnen/bära på honom hela kvällen.

Jag är en person som älskar att vara själv. Inte för att vara helt ego, men jag trivs väldigt bra i mitt eget sällskap. Är jag för länge med andra (undantag väldigt närstående personer som familj eller närmaste vän) tar det inte många timmar innan jag antingen vill fly eller putta ut personen/personerna. Ytterligare ett exempel i samma tema är att jag inte kan relatera till folk som säger något i stil med “jag skulle aldrig kunna vara egen, tänk att inte ha kollegor”. Är det tillåtet att skriva att det skulle vara helt fine om jag inte skulle ha kollegor? Att jag till och med njuter av att sitta för mig själv att arbeta?

Med detta sagt kanske ni förstår att jag älskar att då och då vara själv. Tiden på kvällen när Vincent sover är en av de bästa stunderna på dagen. Jag kan jobba i fred och något så lyxigt som att se på “tv”. Och till och med scrolla i mobilen på diverse sidor och appar. Och det utan att sätta ungen till att titta på teletubbies medan man tar lite extra lång tid på sig på toan. Men nu GÅR ALLTSÅ INTE DETTA! Det är lite som om jag själv suddas ut när jag inte får vara själv.

Och nu tänker jag inte skriva en disclaimer om att “men så klart jag ääälskar honom”, för det tar jag för givet att alla som läser detta förstår.

Ps. om någon har tips på hur sjutton man söver en 17 månaders (läsa bok går tydligen inte. Eller inget som involverar att vara still utan att vara fastspänd fungerar – just nu bara ergobaby och vagn), kommentera gärna! Kommentera också om du har liknande erfarmhet av ett svårsövt barn och hur det gick över. Kommentera dock inte om det är så att det aldrig faktiskt gick över.

Inte helt lätt att kombinera föräldraledighet och eget företag, men man blir jäkligt bra på att multitaska